Med en skräckblandad förtjusning (men mest förtjusning) tappade jag all kontroll i en millesekund innan jag landade med ansiktet nedåt i ca. 50 cm snö. När jag spottat ut 3 kg snö ur munnen gjorde jag ett tappert försök att resa mig upp - vilket resulterade i att jag sjönk ännu längre ned.
Redo för att fortsätta min färd upptäcker jag förvånat att jag bara har en skida på mig.. Jag tittar upp för backen och efter en stund ser jag hur någonting rött sticker upp bakom en gran. Sedan återstår bara projektet att få ned den, vilket kändes som en bagatell i jämnförelse med att få på sig skidorna i djupsnö.. Jag välter tre gånger helt stilla stående innan jag lyckas, och hysteriskt fnittrande äntligen tar mig ned.
Och ironiskt nog var det längesen jag kände mig så levande.
Jag är så ledsen och glad samtidigt. Besviken och lycklig, arg och lättad. Likgiltig och förväntansfull.
Helst av allt vill jag göra allt och lite till, samtidigt som jag inte vill något alls.
Det är en påfrestande kombination. Nästan lika illa som saknad och magsjuka.

Men, jag har ju nya strumpbyxor iaf.

Tårarna rann oavbrutet från det jag gick in i kyrkan tills jag gick ut.
Jag kramade en röd ros i ena näven så hårt att taggarna nästan stack igenom huden - efter en kvart stack min farbror in en näsduk i min andra näve. Mkt tacksam för det, fast egentligen hade jag nog behövt en hel förpackning.
Hjärtskärande sorgligt men dock väldigt, väldigt vackert, stilla och fint.

Trotts all självbehärskning i världen kunde jag inte låta bli att tjuta av förtjusning och kasta mig runt halsen på dig.
Jag är en fruktansvärt ocool människa. Men det kanske är helt okej iaf.

När jag vaknade imorsse var jag helt övertygad om att jag var en marshmallows.
Så jag stängde av klockan och somnade om, eftersom jag var en marshmallows.
Till sist ropade mamma för att väcka mig - och då gick det upp för mig att jag inte alls var en marshmallows?

vad fan är det för fel på mig?

Vi tänkte spela stress, säger Cia och kastar en kortlek på bordet.
Pappa tvekar inte en sekund utan grabbar kaffekoppen i farten och flyr fältet ut ur köket utan att säga ett ord.
Mamma som är i fullfärd att pressa in saker som egentligen inte ryms i diverse köksskåp blir plötsligt väldigt besvärad.

Jag rycker på axlarna och drar ut stolen mittemot Cia, saker förändras och vi är ju vuxna och mogna nu?!

Cia delar korten, rabblar reglerna med en strikt och bestämd röst. Jag nickar nonchalant börjar genast att kontroll räkna korten. Det känns för en kort sekund som att vi är två cowboys ute i en öken som snart ska göra upp genom att ta 3 steg ifrån varandra och sen vända sig om för att avfyra ett skott, Dock använder vi oss utav en mkt värre metod.

Ett, två, tre - lägg! Spelet pågår utan större händelser tills jag lägger en femma på en fyra och vrålar stress för kung och fosterland samt slår det hårdaste jag kan med handen på ena högen. Cia tittar på mig som att jag vore från en annan planet.

- Det är en åtta i den andra högen?
- OOOJ! Såg fel, äh vi spelar väl vidare
- Nej, Nu får du ta upp båda högarna eftersom du sa stress utan att det var de.
- Är du sann? Sen när började vi köra utifrån den regeln?
- Nu.

Jag biter ilsket ihop tänderna och raffsar ihop högarna, Cia flinar sådär självbelåtet som bara hon kan och jag blir så arg som bara jag kan bli när hon gör så, hade min självbehärskning inte varit bättre vet jag inte vad som hade hänt.
Vi spelar vidare, jag med dubbelt så mkt kort på handen. Cia får slut på kort, och jag får vid flera tillfällen möjlighet att lägga lika kort - det är vi båda alldeles för medvetna om. Det rycker till i händerna och båda är på helspänn, hade någon råkat nysa - då hade rummet garanterat sprängts. Dock så väljer jag att avböja eftersom oddsen att få handen krossad är alldeles för stor.

Tillslut lyckas jag med skicklighet som bara jag kan utföra få lika kort i båda högarna utan att Cia förstår vad som händer - Jag vrålar stress och skadeglädjen är oändlig tills..

-Nä, det där gills inte
-Vaaaa? DET GILLS!
-Nej.

"MAMMAAAA!!!, Cia fuskar!"

Jag hoppar upp och ned på stolen av frustration och känner mig som 8 år, igen.
Mamma slutar upp med att stalpa saker för en stund och utbrister iskallt.

"Ja, men då är det väl som vanligt då?"

Jag suckar och ger upp. Bäst av 3 och jag vann inte en enda. Jag surar resten av dagen (eller ja, i en kvart iaf) medans Cia suger åt sig av segerns sötma och nynnar glatt för sig själv.
Vissa saker kommer nog aldrig att förändras.

Stark och självständig tjej.
Idag satt jag i soffan och grät stora krokodiltårar för att jag kände mig så ensam, ensammast i hela vida världen- trotts mina 109 vänner på facebook. Jag hatar facebook.

De har gått 3 dagar och helt seriöst skäms jag över mig själv, på riktigt. Trotts att jag flitigt försöker aktivera mig så kliar det i fingrarna konstant. Idag tog jag mig iväg och åkte skridskor medans det fortfarande var ljust, alldeles själv.
Det var ju kul. I ungefär en kvart, tills jag insåg att jag hade motvind på vägen hem.
Sen lyckades jag förstöra min alldeles för dyra jacka på köpet också, fuck. Och jag som inte ens tycker om skridskor. Skitsport.

Jag tycker om att prata i telefon, det är en bra sport. Ibland känns det som att jag spenderar 95% av min vakna tid med headsetet på skallen, och sorgligt nog stämmer det säkert också. Fast egentligen är det ju inte sorgligt, eftersom jag trivs helt ypperligt med det.

Men nu ska jag sluta gnälla, jag ska skärpa mig. Imorgon. Det är en smula egoistiskt av mig med tanke på att jag faktiskt har underbara vänner kvar i underbara Luleå. Dock har jag lyckats förpesta en utav dem med feber, förlåt. Och en annan bad jag dra åt helvete för 10 min sen, jag ångrade mig direkt efteråt. Eller nä, fan heller - det gjorde jag inte den här gången. Ibland känns det som att jag plockar ned stjärnor för din skull och får en spark i magen som tack. Du förtjänade det. Dock är du skyldig mig pengar. Aj. Besvärligt.

Bloggen is going down. Men imorgon blir bättre. Linus behöver en ny garderob och vill ha mig& Karin som smakråd, jag tror det kommer bli galet kul.

Idag sa en väldigt kär vän att jag skulle vara ett stort nervvrak ifall jag inte skulle ha alla mina vänner i min omgivning.

När jag kom hem efter vår promenad fick jag ett sms och blev så förvånad när mobilen pep till att jag ryckte till, slog knäet i bordet, välte omkull glaset med alla pennorna som flög iväg åt alla håll och kanter samt sprättade iväg telefonen i rena förskräckelsen.

Jag tror hon har väldigt rätt.

Mitt liv är så upp och ner så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, eller vart jag ska ta vägen. Jag måste avreagera mig nånstanns.
Imorgon åker i stort sett alla mina närmsta vänner iväg, det ena gänget stannar 3 veckor i Indien och de andra 1 vecka på ett ställe jag inte kan stava till.

I fredags hamnade vi öga mot öga och det var helt omöjligt att undvika varandra. Och sen spårade det iväg totalt. Och jag börjar tro att jag håller på att ge mig in på något som jag inte alls kommer kunna att hantera.
Om ett par dagar kommer mitt nya simkort, jag väntar med en skräckblandad förtjusning - minus förtjusningen.
Samma kväll dyker du upp, dig jag tycker så fruktansvärt illa om samtidigt som det inte finns någon jag är så svag för - trotts att det gått månader och jag trodde att du glömt mig håller du min hand och letar febrilt efter min telefon medans jag önskar att du aldrig aldrig ska släppa den, och ett tag kändes det som att du aldrig skulle göra det heller.

Halv fyra trillar jag in och mamma vaknar av att jag sitter på hennes sängkant och gråter stora krokodiltårar - hon och pappa bokstavligen flyger upp och frågar om jag har alla ben och armar kvar? De suckar ljudligt när de får höra att det inte var något "värre" som hade hänt, men jag funderar allvarligt på hur jag ska överleva utan min röda ylifon?