22.30 sätter vi oss på planet. Jag är jätteförskyld och har ätit alldeles för mkt lustiga naturläkemedel under dagen.
4,5 timme senare börjar inflygningen och mina öron skriker av smärta, i samma veva blir jag illamående och en flygvärdinna i lila dräkt med gul sjal kring halsen kommer farande med en spypåse!
Där sitter jag och försöker hålla för öronen samtidigt som jag håller spypåsen i handen, jag lyckas inte speciellt bra.
Tack och lov landar vi och jag har aldrig varit så tacksam över att få vara nere på marken igen, speciellt eftersom det varit luftgropar 95% av tiden i luften!

Det är varmt ute och jag kan inte låta bli att tycka att situationen är mkt komisk. Folk går av planet, in i bussar, ut ur bussarna, in i flygplatsen, väntar på bagaget, pratar med en apollo kvinna som ler tillgjort och ger nummret till bussen. Precis som en flock får, garanterat lika dumma också.
Jag slutar må illa men det kommer tillbaka så fort bussen börjar köra, jag freakarättar och den ganska avslappnade stämningen i bussen slås om till hysteri . En snäll man kommer farande med en påse och en kvinna med ett paket pappersnäsdukar i högsta hugg!
Jag är övertygad om att jag ska dö, men det gör jag inte!
Vi kommer fram till hotellet och jag somnar på 2 min med spya i håret.

Nästa dag lyser solen och den hemska nedresan är ett minne blott. Jag har så mkt solkräm så jag är kritvit, jag trycker ned en solhatt och beger mig ut på den pyttelilla stranden och bländar min omgivning av min blekhet. Bara mamma är blekare än mig, dock väljer hon fega och slår sig ned i en solstol i skuggan istället
Jag tar upp en Stieg Larsson bok, drar ned hatten lite mer och känner mig mkt mystik! 5 min senare håller jag på att dö i värmeslag och vadar ut i vattnet, eller rättare sagt på den brygga de byggt för att man ska slippa stenarna alldeles i början på stranden. Jag blir stående på bryggan och tjuter av förtjusning minst lika mkt som Frida 6 år och Anton 8 år över vilka fantastiska fiskar som simmar runt bland stenarna!

"titta den där fisken ser ut som pappa"

vrålar Anton på sörmländska och pekar på en tjock fisk med vita ränder. Jag fnissar hysteriskt i en kvart och påminns varför jag tycker så mkt om barn! Dock inte freak-ungarna på min gård som har som största intresse att skrika, gärna hela dagen... och natten.

På en vecka hinner jag läsa 4 böcker, mer än vad jag hunnit med på flera år! Ibland tänker jag tanken att jag skulle vilja stanna, vakna tidigt, köpa färskt bröd hos bagaren, bada i turkosblått vatten, läsa ännu mer bra böcker och ja.. egentligen bara vara och göra det som faller mig in! Omgivningen gör mig kreativ, jag vill måla en tavla, börja fota igen och inreda! Det känns som att jag lever igen, för första gången på väldigt länge!

Det är med sorg i hjärtat jag åker hem igen! Även fast super-jan väntar på bron när taxin anländer till tuna, även fast jag varit på världensbästa förfest/utgång med världensbästa människor, även fast jag snart börjar jobba igen (dock med fisk den här gången). Så längtar jag bort något så otroligt!