* 2009 - Bananas!*
En liten hyllning till Fredrik Gertten.

Idag grät jag. Tårarna rann som besatt och jag försökte inte ens få dem att sluta.
Jag hatar pengar och jag hatar makt.

I en timme och 20 minuter låg jag som fastklistrad i soffan och följde de Nicaraguanska fruktodlarnas öde.
10 000 fruktarbetare som drev en rättsprocess mot Dole i anledning av bolagets användning av det förbjudna bekämpningsmedlet DBCP.
Dole lät använda medlet i flera år efter att det totalförbjudits i USA.

Beskämpningsmedlet gjorde arbeterna sterila. Många utav dem blev lämnade av sina fruar pg.a deras oförmåga att få barn.
I dokumentären fick man följa några utav dem. Gamla och skröpliga efter ett liv av omänskligt tungt arbete var de nu helt utlämnade till sig själva och till att leva sina sista år i ensamhet.

Det gjorde så ont i mig.

Jag hatar pengar. Min högsta önskan är att få 4 barn. 3 egna och ett fosterbarn. Folk fnyser mig rätt upp i ansiktet när jag berättar det.

"Hur ska du kunna ge dina barn en bra och innehållsrik uppväxt, det kommer kosta en förmögenhet!?"

Under min vistelse i Asien har de lyckligaste, generösaste människorna jag träffat varit dem som inte haft några pengar. De har erbjudit oss mat och husrum utan att begära något tillbaka.

Pengar är bara pengar och inget mer. Människor i kombination med pengar och makt borde total förbjudas och bytas ut mot datorer. Vi kan inte behärska det.

David A. Delorenzo, är ett utmärkt exempel. Direktör över Doles ägor i Latin Amerika. Pengar och makt ledde i sin tur till att han tog sig friheten att beröva 10. 000 tals fattiga människor på ett utav deras få glädjeämnen i livet - förmågan att skapa liv.

Jag önskar inget mer än att han ska få uppleva samma lidande. Men det kommer aldrig att ske, eftersom han har pengar.

Allting slutade med att människorna fick sin rättvisa (med en otrolig hjälp av Amerikanska advokater). Ett ganska tjockt skadestånd på 3,2 miljoner dollar. Även om detta aldrig, aldrig kommer kunna att ersätta en familj, kärlek och lycka.

Jag hoppas att Fredrik Gerttens dokumentär har påverkat fler än mig (och mamma som redan slängt iväg alla bananer i ren ilska). Jag hoppas att jag aldrig kommer ha några pengar.